Främling

Det är en sak jag måste berätta. Jag har gått och tänkt på en sak denna vecka. I lördags vaknade jag av okänd anledning klockan 05.28. Gick upp en sväng och fick se en person med ryggsäck snedda över gräsplanen utanför mitt fönster. Min första tanke var: Intressant. Min andra:

Det är en partyprisse på väg hem. (Det är ju lördagmorgon).

Med ryggsäck...?

Är det någon som ska ta en tidig buss, ut och resa?

Å, är det någon som gör en Christopher McCandless (han som filmen Into the wild handlar om) och tröttnat på den här världens förväntningar och ger sig ut för att bara leva! Å, det hoppas jag på...

Eller bara ett tidningsbud?

Med tidningarna i en ryggsäck...?

Någon på väg till jobbet? (Fy, va trist då).

Det såg ut som en man men jag är inte säker på saken. Funderade vidare på om jag skulle ställa klockan runt 05.25 och gå upp denna tid några morgnar i rad för att se om samma person passerade utanför fönstret. Om denne gjorde det skulle jag ju med ganska stor säkerhet kunna utesluta några av förslagen ovan. Men det bidde inget utav det. Rann ut i sanden som man säger.

Den här frågan kommer väl troligtvis aldrig att bli besvarad. Men ibland då så sätter vetgirigheten bara in och jag blir lite smått nitisk. Börjar tänka ut lösningar på hur jag ska kunna få reda på den stora "SANNINGEN" om saker och ting. Ja, eller i alla fall det som verkar mer eller mindre troligt. Är det inte en lustfylld tanke att man med lite möda faktiskt kan tänka ut saker och ting? Liksom ta sig an att nysta upp små mysterier bara för uppnystandets möjlighets skull.

Dessa funderingar slutar dock ofta med att jag upptäcker hur korkad jag är (till exempel misslyckas med att snabbt se vissa uppenbara samband med mera). Men jag kan ta det. Jag ser det från den ljusa sidan. Känns skönt att man i alla fall är så pass smart att man kan tänka ut att man är dum. Även om det tar sin lilla tid. Man ska ju tänka positivt.

Dessa funderingar är emellertid frustrerande för jag börjar föra en inre kamp om att jag så gärna vill fundera klart på saker, försöka hitta lösningen, svaret men att jag egentligen har eller åtminstone bör ha bättre saker för mig. Men om denna fundering eller detta mysterium och vad det nu kan vara är ur världen så kan ju ägnandet åt andra saker säkert bli mer kvalitativt... Eh, vart ville jag komma med det här?

Jo, om DU, möjligtvis man, den sjunde februari, tillnärmelsevis klockan 05.28, med ryggsäck sneddade i lugnt promenadtempo över gräsmattan utanför ett utav de mest aprikosaste studentkorridorshusen i Tybble - ge dig till känna! Vad hade du där att göra mitt i natten? Eller mer morgonen men ändå! Vad skulle du med ryggsäcken till? Vem är du? Kommentera här tack. (Och jag är medveten om att chansen till detta jättenärmast är obefintlig men ÄNDÅN)

Ja, det var bara det.

Torsdagstankar

Foreign accent syndrome (kolla in detta här och här) är en mycket lustig åkomma med ett väldigt, väldigt roligt namn, enligt mig. Alltså jag kom inte på namnet, det är väldigt mycket vetenskapligt bestämt tydligen, men jag vill tillägga att det också är ett väldigt roligt namn på en åkomma och åkomman i sig självt är också sjukt kul!

Ja, om du helt plötsligt, till exempel efter en stroke börjar lägga till med en främmande accent du aldrig tidigare haft någon koppling till så kanske det är så att du drabbats av foregin accent syndrome. Jag visste inte att det fanns ett namn på detta fenomen (ja, eller att fenomenet fanns som sjukdom) men faktum är att jag själv faktiskt "drabbas" väldigt sporadiskt av detta.

En del kanske skulle säga att jag gör mig till men i ärlighetens namn så kan det i många fall vara väldigt svårt för mig att sluta prata med den för tillfället främmande accenten och det är inte sällan att mitt tal också skiftar mellan accenter.

När detta kommer över mig är det så svårt att hejda att det även ibland går ut över min egen hälsa (och då kan man väl kalla det sjukligt va?) genom att det troligtvis har en viss påverkan på mina framtidsutsikter i vissa sociala sammanhang. Det känns befriande att veta att det faktiskt finns fler där ute med samma åkomma och att man nu äntligen kan bli diagnostiserad!

Nämen okej, för att bli lite allvarlig nu... Jag har vad jag vet inte fått en stroke. Jag snackar om det grundläggande behovet av att FLIPPA UT! Släppa på hämningarna! Vara någon annan karaktär och liksom bara flumma loss! Jag gillar det. Det räcker ibland med att lägga till med en accent. Skulle önska att fler ville spela med lite då och då. Hos mig har det yttrat sig som oftast genom vresig skånsk tant-imitation eller brittisk, typ a-la-Jane-Austen-karaktär och även polsk/rysk vetenskapskvinna. Önskar ibland att det fanns fler forum för sånt här. Fler chanser. att få släppa loss. Fler maskeradpartyn eller nåt, där man kan gå the whole way liksom. Kanske borde skola om till teaterfröken snart... Well, well. Time will tell.

Men just nu är det "Essentials of Exercise Physiology" third edition som gäller för mig. Jomen (som Oldsberg brukar säga. HELA tiden. Eller ofta iaf). Men plugget är inte ett sånt tvärkast som ni kanske tror he,he, utan när det gäller tentapåläsning så yttrar sig ofta åkomman genom en hel del högläsning av kurslitteratur för mig själv med alla dess slags accenter. Pluggandet blir så mycket roligare då. Hm, är det lika med oeffektivare? Vet inte och vill inte veta! Ja, man får ta till lite knep för att sätta guldkant på studenttillvaron.

Adventsångest kanske

Den här helgen har ärligt talat varit fruktansvärt oproduktiv. Speciellt med tanke på alla oplanerade planer (åka hem till byn, pepparkaksbak, Mariebergsbesök på cykel, simma, pärlplatta - köpa pärlor först, gå på välgörenhetskonsert för att nämna några) jag ändå hade men som inte blev något av. Om man nu kan skriva oplanerade planer men så menar jag i alla fall. Men klart man kan för jag gjorde det ju nyss. Jahahahohohaha. Jag känner för att flippa ut här men tror jag ska hålla mig ett tag till. ETT TAG TILL STOR FET PUNKT

Det blev mest morotskaksätande, bjudande på det samma unt film de senaste dygnen. Disney, disney, disney. Ah, det är bra grejjer alltså. Jo, lite text i PM-dokumentet också men jag har ju svårt att inte slutspurta när det gäller sånt (hm, bra vinkel att se det ifrån tycker jag för det låter ju som att jag är ganska bra då?). Även litet försök till att skapa århundradets bästa syntlåt styrdes upp men det mynnade bland annat ut till frustration över att inte komma på hur den där kändaste bröllopsmarschen går, tv-spelskänslor och psalmsjungande.

Kom för en stund sedan fram till att grejen första advent oerhört obemärkt passerat mig idag. Jag kände mig tillochmed nästan lite förbisedd! Som att skulden inte helt och fullt ligger på mig själv och min oförmåga att gå julstämningen till mötes då jag typ suttit inne hela helgen, varken tänt ljus eller lyssnat på någon julsång eller ens tagit tag i något för att skapa julkänslor här. Tragiskt men sant! Får lite dåligt samvete nästan. Speciellt då vissa vänner verkligen sett fram emot (inte kunnat hålla fingrarna borta ifrån :) allt detta juliga pyntandet som denna speciella söndag öppnar dörrarna för och jag bara... sviker, eller nåt.

Har kommit så långt att jag funderat över var mitt julpynt är (källarförrådet i grannhuset i en låda längst in där jag inte kollat på länge? Hemma i byn? På båda ställena? Om hemma ingen idé att leta här då, för stor och jobbig besvikelse av att leta och inte hitta då man antagligen blivit väldigt, väldigt sugen på att hitta kan infinna sig. Ringa hem och be person leta bland mina lådor där så jag vet vad jag har där och inte här? Tråkig, jobbig tjänst att be som jag allt för ofta redan bett om vad gäller andra sakers placering. Mycket bättre att leta själv när man är där men nu är jag här. Först leta här ändå och sedan ringa hem ändå? Äh, orka! Allt är en enda ond cirkel. Du ser!). Men jag lovar att bättra mig till andra advent. På heder och samvete! Har redan bokat in ett lussebullsbak i veckan. Även hemresa till helgen är bestämd och då ska jag baka något juligt med systrarna och fiska med mig något lysande pynt att placera i fönstret här. Ja, inte så pjåkigt ändå.

Mitt i all adventsångest kommer lillasyster till undsättning då hon ringer och säger "Hej, jag saknar dig" och "Hej" från andra systern samt adventshälsningar (ja, adventshälsningar hette det!) och "jag tycker om dig" från pappa och då blev jag genast lite advents-gladare. Jag har världens bästa småsystrar och pappa!

Blev visst inget mer utflippande i detta inlägg. Eller. Lägg ägg. Hahahaa. Det är kul.

Vardagens bräckliga tillvaro

Mää. Dåliga nyheter.

Idag fick jag hål i strumpan. En bra strumpa dessutom. Vad gäller färg, framförallt färg (mörklila), och passform. Skulle inte kalla det en favoritstrumpa precis men en av dem som tillhör mycket-bra-strumpor-högen av strumpor. Hade hellre förlorat en från inte-så-snygga-men-funkar-drösen eller obekväma-tubsockor-jag-fått-av-mormor-som-typ-aldrig-används-packet. Att det senaste inte inträffade kan, hm, kanske bero på just det att de typ aldrig används. Sicken otur.

Jag har efter inspekterande bestämt mig för att inte laga hålet eftersom det dels känns som tidsslöseri då strumpan redan är nött på ett flertal andra utsatta områden och säkerligen snart i samband med användning frambringar fler hål OCH dels är det tråkigt (kanske pga dagens mood).

Nej, den är bortom all räddning nu, strumpan. I alla fall som strumpa. Kanske den återuppstår som något annat i framtiden. Till exempel öronmuff. Fråga mig inte hur det skulle gå till men jag skulle bli glad över ett par. Möjligtvis lila.

Dessutom. Min äkta och enda melaminplastskål från typ 60-talet sprack idag! Jag vet inte ens hur det gick till! Ena sekunden var den hur hel som helst och hade jordnötsringarsmulor i sig som inte läckte ut och andra sekunden stod den i diskhon och var sprucken när jag skulle börja diska den.

Skålen är jätteorange och först tyckte jag inte alls om det men med åren har den liksom växt till sig känslomässigt för mig och ja, såå nedrans typiskt att den skulle gå sönder just nu när jag börjat gilla den så mycket (vilket jag typ kom fram till idag) och kanske just gillar den för att jag inte gillade den från början utan att det var som en process att komma dit eller hit kanske man ska säga, vilket gjorde det starkare, mer värdefullt på något sätt, hela alltet, något, eehh... Korta meningar och jag verkar visst svårt. Isberg, isberg! Sallad? Nej!

Ja, i alla fall. Jag kommer inte ihåg exakt var ifrån skålen härstammar men från "hemma" någonstans. Mammas kök alternativt mormors eller någon annan släktings kök. Det kändes fint. Nu har jag börjat fantisera om hur idylliskt det skulle vara att fått haft den där skålen hela livet. Så hemtrevlig tanke på något sätt. Så tänkte jag inte innan den sprack. Man vet helt enkelt inte vad man har förrän man förlorar det. Du jobbiga insikt.

Tanttankar och skräpteveprogramkommentar

Kom över ett bra uttryck igår: mitt-på-dagen-tv. Faktiskt en bloggande, genialisk sjuttonåring som gav mig insikten. Sjuttonåringen är en ny bloggfavorit hos mig vilken jag också är lite smygavis på därför att småglinet är så förbaskat ung och SMART för sin ålder. Vidare blir denne inte länkad i sedvanlig bloggordning eftersom jag befarar att i jämförelse framstå som en efterbliven och nu även bitter tant. Ej särskilt fördelaktig bloggprofil. Jag gillar i och för sig tanter.

Hallå, tanter! Jag gillar tanter! Men goshi yoshi vilken uppenbarelse jag fick. Ej fördelaktig bloggprofil...? Jo, in i hellskotta det är. Om jag har en till/ny blogg nån gång ska jag låtsas vara en tant. Eller så har jag bara tema TANT. Eller så väntar jag tills jag blir tant. I alla fall. Där skriver jag aldrig så tantiga inlägg. Oj, vilken god och rolig idé enligt mig. Mmm. Skulle kunna bli min nya hobby. Eeh, anyhow, stickspår.

Tillbaka till saken-saken angående mitt-på-dagen-tv. Ett användbart och sammanfattande uttryck tycker jag. Såg på lite mitt-på-dagen-tv idag. Bland annat ett program där de visar folk som ser ut att skada sig i olika sporter samtidigt som någon extremt oempatisk och exalterad människa med amerikansk machoröst slänger ur sig saker som "I smell fractures", "I'm gasping" när ingen ser ut att skada sig (!) och "Välkomna till blodbadet!". Det senare sades egentligen också på engelska men jag uppfattade inte det exakta uttrycket men det översattes sådär i undertexten. Okej. Sjuuuukt!

Människor, riktiga människor that is, som utan avsikt råkar slå sig gula och blå, bryter ben och får nära-döden-upplevelser genom att ramla av motorcyklar i luften på flera meters höjd, volta med bilar in i bergsväggar och landa med glidflygapparater i folkmassor med ett stort dammoln.

Detta klassas uppenbarligen som underhållning. Annars skulle de väl inte göra teve av det och låta den där morbida machorösten få betalt för att mala på? Det hela var så osmakligt att jag genast, eller egentligen efter cirka fyra motorcykelvurpor varav en sattes på repis tre gånger och en förhandstitt på vad som skulle komma efter pausen, bytte kanal. Jag står bara inte ut med sånt där! Kanske är jag lite blödig men hela programkonceptet känns allmänt provocerat, respektlöst och tråååkigt med ändlöst många och torra ordvitsar.

Tacka vet jag Parlamentet som jag nyss såg. Förvisso några torra ordvitsar då och då där med men såå mycket mer. Många ljusglimtar. My coup of tea. Green tea that is.

Alltså

Tankar: Hur kalenderberoende är jag egentligen? Var på campus Akademibokhandel igår. Jag gick dit för att titta på kalendrarna. Jag brukar annars alltid vid terminsstart norpa åt mig en gratiskalender från något av lärarfack-förbunden. Det är ju samma kalender som man kan köpa i bokhandeln men med annat omslag och lite reklam-blaj men framförallt: gratis :) Har i år inte lyckats komma över någon och efter sommarlovets jobbande då man känner sig lite extra rik tänkte jag att jag kunde kolla in de som säljs. Det brukar ju finnas många snygga!

Och det fanns det. Inte överdrivet snygga men lite snygga. Fräscha, inbundna, plastiga, tygiga, färgglada, mönstrade etcetera etcetera. Men framförallt vilket jag tidigare också tänkt på: dyra. Jag fattar inte att det kan vara så dyrt! Tillochmed de minsta i fickformat (och då menar jag litet, typ under decimetern i längd) kostar upp till sjuttio kronor!

Jag funderade igen på hur jag kunde komma över en gratiskalender. Spelar det så stor roll? Snygg eller gratis? Snygg eller gratis? Men i och för sig är en gratiskalender inte särskilt svår att piffa till om man bara är någorlunda kreativ. Men (nu varning för en nedrig 12-åring-kommentar jag ibland slänger te me) orka...?

Fick nog av konsumtionsbegär samt efterkommande ångest (ska jag lägga pengar på det här när jag kanske kan få en gratis? Det är dyrt eller är det dyrt? Finns det billigare? Borde jag ens känna ångest inför det här!? Hallå, det är fullkomligt normalt att köpa en kalender i bokhandeln! Men om jag kan få en gratis så kan jag ju köpa nåt annat mer vettigt för pengarna som till exempel snygga gem...).

Jag gick till studentreceptionen i L-huset för att fråga om något av lärarförbunden hängde där i krokarna. När receptionisten började prata om kontaktnummer och jag insåg genom att läsa namnskylten (så praktiskt det är med ovanliga namn ibland) att det var en väldigt lättsam typ jag tidigare pratat med på telefon i samband med min antagning erkände jag att jag bara var intresserad av att få tag på en gratiskalender. Fick inte mycket till hjälp förutom rådet att jag kunde slänga en blick på en anslagstavla som låg bortåt i en korridor.

Gick dit, gjorde det och fick veta att de hänger i F-huset men endast på tisdagförmiddagarna. De skulle va där för att svara på angelägna frågor om hur man söker jobb, löner, deras föreläsningar med mera men inte ett ord om de åtråvärda gratiskalendrarna. Det var måndag och jag visste att jag inte hade tid att gå förbi där dagen efter, idag alltså. Planera in det nästa vecka? Okej, hur desperat är jag egentligen? Men det skulle ju sitta fint med en gratis-kalender.

Kom fram till att jag skulle lägga det hela på is ett tag. Idag började jag tänka på i hur stort behov av en kalender jag är? Vad är det som jag måste ha den till som så många andra (läs framförallt killar och varför har vi så olika behov ibland? Det gör mig sur) klarar sig utan? Låter som om detta är ett av mitt livs stora frågor just nu. Och det kanske det är?? Hjälp!?

Mja men en kalender att bära med då man direkt på plats kan skriva in viktiga händelser på viktiga datum och liksom få en direkt översikt över sitt planerade liv är nog ändå ett gaaanska stort behov hos mig. Som den lappskrivande och lappbortslarvande människa jag är. Okej, jag ska skaffa en men om jag ska pröjsa för en eller lägga ner tid på att få tag på en gratis (åh gratis!) har jag ännu ej bestämt... Punkt slut.

Popupcooppopcorninaplacewherethesundon'tshine

Jag sitter här i en före detta vandrarhemssäng och numera personalsäng (har även sovit några nätter i en artistsäng) vilken tillsammans med den andra sängen i detta rum varit en våningssäng som tagits isär av mig och fröken rumskompis för ökad bekvämlighets skull.

Jag sitter här och försöker mig på den ädla konsten att äta popcorn i sängen utan att smula. Det går förvånansvärt bra eftersom jag ganska tidigt tappade smaken för dessa besudlade snacks! Dessa micropopcorn alltså! Jag kan inte minnas tidpunkten då jag senast åt popcorn men jag minns att de senaste smakupplevelserna av detta inte var särskilt sensationella. De var istället ganska otrevliga. Jag ska förklara närmare...

Du köper Coop-märkets egna micropopcorn. Du poppar dina intet anade osmakliga popcorn i micron. De första två nävarna är mums! Sedan börjar smaken sakta men säkert att avta. Du blir lite misstänksam. Tillslut börjar du fundera på hur det smakar. Det smakar nästan ingenting. I munnen börjar nu ett tunnt mysko fettlager att breda ut sig och lägga sig som ett plåster i din gom och på din tunga. Det hjälper inte att dricka vatten för att få bort det. Halstablett är lönlöst. En egenhändigt gjord tungskrapa kan till en början kännas värt ett försök men det dröjer inte länge förrän lagret i munnen på ett oförklarligt sätt liksom återuppstår. Om du väl börjat så att säga producera eller framkalla detta lager (processen är något outredd) kommer det att återkomma ännu hastigare så fort du återigen stoppar ett av de besudlade popcornen i munnen.

Alla de ovan nämnda försöken till botemedel i kombination med ett flitigt tuggande av djungelvrål ger dig slutligen en någorlunda frid i din mun. Detta är min enkla erfarenhet. Säg inte att jag inte varnat dig. Fy-y för Coop-popcorn!

Nu när min plats och sysselsättning samt omständigt svammel kring aktiviteten klargjorts tänkte jag berätta något om livet här på ö-landet (som ju var min första tanke med detta inlägg). Campinglivet. Men ups, va klockan blev mycket. Nja, det får bli en annan dag. Imorgon ska jag cykla till jobbet tio i fem som vanligt. Imorgon ska jag dessutom bilddokumentera de hele! Snart ska jag inviga alla ovetandes där borta om hur det ser ut backstage på vår very own workcamp. Vi ska posa i våra väldigt nya, snygga och proffsiga arbetskläder.

Nu är det dags att nattilufsa som Jesper skulle ha sagt.