But it was not

Everything will be just tickety-boo today.

Hjälp, åh hjälp, min cykel är lite paj

Jag misstänker att jag är en dålig cykelskötare. Om det beror på okunnighet, lathet eller kanske grymhet kan diskuteras vidare. Jag har inte ägt många cyklar i mitt liv. Är inne på min andra om man bara räknar med dem jag själv pröjsat på. Mina fordon hade dock säkert haft längre livslängd och varit friskare om jag varit litet bättre på att sköta om dem. Typ skruva fast saker. Inte tejpa.

Jag äger en cykelkedjsoljsprayburk men längst in i garderoben gör den inget mer än samlar damm och ger sitt bidrag till gammel-garderobsdoften. Men tänk... Tänk om det funnits en superhjälte i mina cykelnödsituationer. Jag hade inte missat konserter eller kommit för sent lika ofta. Brittisk humor at it's best!

Men nu kan jag inte språka nå mer. Har en kedja att smörja!

Guten morgen? Nein.

Vaknade med en obehaglig känsla från en konstig dröm klockan 08.10.
Har noll minne av att alarmet ringde eller att jag stängt av det.
Föreläsning klockan 08.30.
Hann inte äta det viktigaste målet på dagen.
Höll på att halka ihjäl mig på väg till universitetet.
Min bästa bläckpenna tog slut MITT UNDER viktigt anteckningsbehov!
Någon kastade bort min reservbläckpenna för att vara rolig.
Det var inte roligt.

Men penn-situationen löste sig till slut och jag fattade något idag och det är bra.
Ganska bra.

I Tybble smälter man till döds

"His eyes were oh so blue.
Didn't wear shoes.
They put him away for all to see.
'Cause they were afraid of what he could be.
But he was the same as you and me."

Här är Tybblegatans egna snowman. Tyvärr finns han inte med oss längre då plusgraderna tog hans liv tidigare idag. Jag kommer alltid att komma ihåg honom som den snea och glada snögubben han var trots att han tappat näsan som till synes bestod av en halv banan.

Go'k-k-k-k-kväll

Idag bowlade jag. Och åt mat ute! Det var en sjuhärdeles tisdagsaktivitet må jag säga. Med minst sagt trevligt sällskap. Det var en kall kväll så jag cyklade hem i en väldig fart. När jag var femtio meter från porten började jag leta efter mina nycklar. De fanns inte i någon ficka, väska eller cykelkorg. Lite panik. Kom att tänka på att jag vid ett tillfälle efter att ha låst upp cykeln utanför bowling-huset tappade nycklarna och inte tog upp dem direkt för att jag var mitt uppe i att prata och tog jag upp dem överhuvudtaget? Min slutsats blev snabbt nej. Antagligen ligger de där på marken någonstans. En jobbig insikt eftersom det tar tjugo minuter att cykla tillbaka och det var sent och sibiriskt kallt! Det enda jag kunde göra var att vända in till stan igen och granska marken utanför bowlingen där vi stått och hängt vid cyklarna och pratat. Väl där hittar jag inga nycklar. Mer panik. Käre gode gud. Tar tag i min väska och hör ett klirr. Ett nyckel-klirr! Do-oh. Nycklarna ligger i botten.

Är jag den mest korkade människan i världen som inte letar igenom väskan ordentligt innan jag beger mig ut i svinkalla natten på nyckeljakt? Och suger min grammatik i detta inlägg? Ja, ja,ja och ja. Nu har istapparna i mina strumpor börjat förvandla sig tillbaka till tår. Det gör ont att tina.

Vardagens bräckliga tillvaro

Mää. Dåliga nyheter.

Idag fick jag hål i strumpan. En bra strumpa dessutom. Vad gäller färg, framförallt färg (mörklila), och passform. Skulle inte kalla det en favoritstrumpa precis men en av dem som tillhör mycket-bra-strumpor-högen av strumpor. Hade hellre förlorat en från inte-så-snygga-men-funkar-drösen eller obekväma-tubsockor-jag-fått-av-mormor-som-typ-aldrig-används-packet. Att det senaste inte inträffade kan, hm, kanske bero på just det att de typ aldrig används. Sicken otur.

Jag har efter inspekterande bestämt mig för att inte laga hålet eftersom det dels känns som tidsslöseri då strumpan redan är nött på ett flertal andra utsatta områden och säkerligen snart i samband med användning frambringar fler hål OCH dels är det tråkigt (kanske pga dagens mood).

Nej, den är bortom all räddning nu, strumpan. I alla fall som strumpa. Kanske den återuppstår som något annat i framtiden. Till exempel öronmuff. Fråga mig inte hur det skulle gå till men jag skulle bli glad över ett par. Möjligtvis lila.

Dessutom. Min äkta och enda melaminplastskål från typ 60-talet sprack idag! Jag vet inte ens hur det gick till! Ena sekunden var den hur hel som helst och hade jordnötsringarsmulor i sig som inte läckte ut och andra sekunden stod den i diskhon och var sprucken när jag skulle börja diska den.

Skålen är jätteorange och först tyckte jag inte alls om det men med åren har den liksom växt till sig känslomässigt för mig och ja, såå nedrans typiskt att den skulle gå sönder just nu när jag börjat gilla den så mycket (vilket jag typ kom fram till idag) och kanske just gillar den för att jag inte gillade den från början utan att det var som en process att komma dit eller hit kanske man ska säga, vilket gjorde det starkare, mer värdefullt på något sätt, hela alltet, något, eehh... Korta meningar och jag verkar visst svårt. Isberg, isberg! Sallad? Nej!

Ja, i alla fall. Jag kommer inte ihåg exakt var ifrån skålen härstammar men från "hemma" någonstans. Mammas kök alternativt mormors eller någon annan släktings kök. Det kändes fint. Nu har jag börjat fantisera om hur idylliskt det skulle vara att fått haft den där skålen hela livet. Så hemtrevlig tanke på något sätt. Så tänkte jag inte innan den sprack. Man vet helt enkelt inte vad man har förrän man förlorar det. Du jobbiga insikt.

Det var bättre förr

Det blev soffa för mitt möra kötts skull ikväll. Det är sådana här stunder i livet jag upptäcker hur grymt jag underskattat innehavandet av ett badkar och på spåret som fredagsunderhållning :(

Inget igen fast utvecklat

Det känns som att jag tappat min uttrycksförmåga för tillfället. Eller förmågan att finna det som är värt att uttrycka.

Jag är zombie-trött och det luktar övermogen banan här. Ibland är den lukten det värsta jag vet. Det är det enda jag har att säga!

Skulle kunna klaga över ömma kroppsdelar (nacke, fötter, lår, mage etcetera, etcetera) vilket gymnastik och simning (speciellt undervattens-rugby) i kombination med dans under sena timmar förorsakat och hur i hela friden man (det vill säga jag men jag skriver man för att få det att låta mer kollektivt och verka mindre skyldig) kan vara så sölig med vissa saker. Liksom inte komma till skott trots tredubbla doser växtnärning, solsken, vindruvor i mängder och små hål i tiden (tiden!) här och där.

Mina rubriker är ibland som små interna skämt för mig själv för ibland jag blir jag så trött på det uppenbara och v a n l i g a. Jag tycker det är kul men vill ändå inte bli missuppfattad så försök inte att förstå allt allt för mycket. Tack.

Ja, ja. En hemmabyggd (all kreativitet har tydligen inte dött) bild får symbolisera allt och lite till av vad som försiggår i min sömniga. sega, understimulerade hjärna.

hundra kronor för femton minuter

Jag kunde inte hålla tyst. Det bultade inom mig. Verkligen bultade. Jag kan bara inte ljuga. Behövde inte ens det! Det hade räckt med att bara tiga. Eller gå på toa vid ett visst ögonblick. Jag behövde gå på toa. Det kunde varit ett helt befogat och omisstänksamt toabesök.

Jag åkte tåg. En liten fjuttsträcka som tar femton minuter innan jag skulle på nästa. Ett jättetåg som nästan var fullt. Det är lätt att smälta in i mängden. Det skulle varit jättelätt att smita undan. Att inte säga något. Att bara tiga!

- Nya resande? (Konduktören ser inte ens på mig. Hinner nästan gå förbi.)

- Ja. (JAAAAAAAA!!?? Varför säger jag ja???)

Jag kan inte bli konduktör. Det yrkesvalet är kört. Jag skulle aldrig kunna be någon komma med till ett litet rum på andra sidan av jättetåget för att kräva en hundralapp för att sedan skicka tillbaka denne till sin plats precis i tid för att upptäcka att man ska av. Det enda jag hann med. Att gå genom tåget fram och tillbaka. Bli av med hundra kronor.

Jag har alltid biljett. Jag hade tänkt betala nu också. Jag ville köpa en biljett i förväg. MEN det gick inte. Avsky Sj:s usla biljettautomater som funkar sämst när man behöver dem som mest!

Imorgon ska jag förbi resecentrum, sätta på min suraste, bittraste min (hm, jag kommer antagligen börja nervös-le så fort jag tar nummerlappen för jag har problem med att vara otrevlig med flit, utan flit går det bra, händer allt för ofta tyvärr, men man ska ha höga förväntningar!) och försöka kräva tillbaka ombordsavgiften. Den är jag värd tycker jag. Jag känner mig totalt förolämpad för att ha varit en sådan ärlig och hederlig kund!

Vissa saker alltså. Jag blir sur. Men det är väl inte hela världen? Nej.

rest in peace 'cause I hope you're just resting

Min (min och min) kamera är kaputt.

Livlös.

DÖD.

Hädanfärd och bortgången.

But still.
A smile on his sweet face.
Fast det bero i och för sig på vilken linje man räknar som mun.
But still.

:(

Jag längtar hem.
Toadörrarna muckar gräl me mig.
Min näsa älskar inte stank :/
För många nattfjärilar och flugor här.
Vill inte behöva hantera poop-situations.
Eller äckliga, vita, äckliga maskar som ser ut som svällda genmanipulerade-riskorn!!!
Eller smutsiga ungar som spillt ut sina såpbubblor och hittat pengar.
Irriterad på alla trinda, kortklippta, damer i foppatofflor som gör sig så fräscha klockan sex på morgonen!
Älskar inte s(t)ugkolls-lördagar.
Var är solen? Min fina strandterapi?

Ojojojdå! Nån som e lite neggo?