Jag kunde inte hålla tyst. Det bultade inom mig. Verkligen bultade. Jag kan bara inte ljuga. Behövde inte ens det! Det hade räckt med att bara tiga. Eller gå på toa vid ett visst ögonblick. Jag behövde gå på toa. Det kunde varit ett helt befogat och omisstänksamt toabesök.
Jag åkte tåg. En liten fjuttsträcka som tar femton minuter innan jag skulle på nästa. Ett jättetåg som nästan var fullt. Det är lätt att smälta in i mängden. Det skulle varit jättelätt att smita undan. Att inte säga något. Att bara tiga!
- Nya resande? (Konduktören ser inte ens på mig. Hinner nästan gå förbi.)
- Ja. (JAAAAAAAA!!?? Varför säger jag ja???)
Jag kan inte bli konduktör. Det yrkesvalet är kört. Jag skulle aldrig kunna be någon komma med till ett litet rum på andra sidan av jättetåget för att kräva en hundralapp för att sedan skicka tillbaka denne till sin plats precis i tid för att upptäcka att man ska av. Det enda jag hann med. Att gå genom tåget fram och tillbaka. Bli av med hundra kronor.
Jag har alltid biljett. Jag hade tänkt betala nu också. Jag ville köpa en biljett i förväg. MEN det gick inte. Avsky Sj:s usla biljettautomater som funkar sämst när man behöver dem som mest!
Imorgon ska jag förbi resecentrum, sätta på min suraste, bittraste min (hm, jag kommer antagligen börja nervös-le så fort jag tar nummerlappen för jag har problem med att vara otrevlig med flit, utan flit går det bra, händer allt för ofta tyvärr, men man ska ha höga förväntningar!) och försöka kräva tillbaka ombordsavgiften. Den är jag värd tycker jag. Jag känner mig totalt förolämpad för att ha varit en sådan ärlig och hederlig kund!
Vissa saker alltså. Jag blir sur. Men det är väl inte hela världen? Nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar