Sylarna

Jag har haft ett vråläkta vildmarksäventyr. Mitt nickname blev superwoman för en dag. Den alldeles egna, alldeles svenska fjällvärlden är underbar. Jag har inte upplevt den på det sättet förut. Knappt upplevt den alls. Det är storslaget. Nu vill jag ha en stuga bredvid ett berg med glaciär och kristallklart vatten i en porlande bäck.

Bergskammen på Sylarna och jag i dimman cirka 1500 meter över havet. Sten, sten och STEN. Överallt! Som en gigantiskt upphöjd stengata där uppe i himlen. Alltså... det va ganska supercoolt!

Ett smakprov av Norge. Det ser lite trickfilmat ut men no - it's the real thing baby.

Norge utan dimma. Vi "tittade förbi" där i några timmar... De få tillfällen som dimman lättade visade sig denna maffiga vy. Vi tog oss upp på Sylarna på den svenska sidan men gick ner på norska. Inte det smartaste vägvalet man gjort men... som om vi hade något riktigt val. Det tog cirka två timmar att bara ta sig ner för berget till Sylsjön som syns där.

Järngänget!!! Äntligen nere. På fel sida av berget i och för sig. Jag har aldrig i mitt liv längtat så mycket efter plan mark som då. Trodde aldrig jag skulle det heller. När vi va nere kunde jag inte fatta att vi faktiskt varit där uppe. På den här bilden ser berget så pluttigt ut!

Men de va de. Nu är det annat allvar. Terminstart, lite mer på riktigt idag, som är en intressant grej två gånger per år. Känner mig lite sugen på allt fast ändå inte. En sjuk kontrast till livet man levt i en vecka... Igår var känslorna helt bedövade. Inte alls sugen på något med fjällvandring. Eller egentligen definitivt sugen men verkligen inte nu snart. Idag när jag fick höra allt om terminens kurslitteratur, seminarier och exminationer har jag börjat längta tillbaka.