krax

Imorgon ska jag prata.
Prata om viktiga saker.
I tjugo minuter prick.
Hälsofrämjande verksamhet i skolan.

Min röst är något instabil. Ibland när jag försöker förmedla en viss känsla med rösten, till exempel betona ett ord i ett högre tonläge för att få det att låta mer intressant eller bestämt händer:

1. inte ett smack och en frustration över att inte kunna detta annars så självklara uppstår.
2. rösten ställer in sig på ett oväntat tonläge, ofta högre än det tänkta och där hamnar mitt ord och det blir ofta helt opassande och en knäpp känsla förmedlas, inte alls den tänkta och frustration över att inte kunna förutse eller förhindra detta uppstår.

Jag får en stark känsla av att vara handikappad eftersom jag är så van med att i väldigt stor utsträckning uttrycka mig och liksom kräva plats med rösten. Jaha. Bara att bita i det sura äpplet och slicka isiga lyktstolpen eller vad man nu säger. Imorgon ska jag äga.

Gissa va vi vaa en fredaa

Från toppen:

1. Fresh from the 80's!

2. Därför vissa (Emiko) kallar mig gnu

3. En glad och en cool

4. Jag - en dinosaurie YEAH!

5. Turtle smjinka så fjiiint

6. wanna-be-that-70-show-Donna

I don't drink coffee I drink tea my dear

Te! Ett mystiskt kort ord. Har ännu inte tagit mig i kragen (eller haft tid...) för att leta upp fairtrade-affären här som lär ha riktigt goda (och framförallt rättvisemärkta) teer. Sååå i total te-brist köpte jag idag ännu en "Green tea collection" i min lokala mataffär. I dessa hesa tider går det åt ska jag säga! Nu heter det "Clear green" på förpackningarna. Tydligen en helt "new range of green teas"! Helt grönt, klart, naturligt och smaksatt bladte för att jag ska få smaka av naturens godhet. Och så grönt, naturligt och klart var det gröna teet antagligen inte innan så det känns ju bra att man äntligen får det nu. Sweet.

En annan sak som känns väldigt bra med denna produkt (om man nu vågar tro på det, det ser i alla fall bra ut) är att ingredienserna i det osmaksatta gröna teet är: 100 % grönt te. Det enda som står! Ingredienser: Grönt te.

I fredags när jag åkte massa tåg köpte jag en pressbyråmacka. Jag höll på att sätta den i halsen när jag började läsa på innehållsförteckningen. Det var extremt, läskigt många grejer i en enda macka. Förutom att det var fyrtiosexton E-grejer och typ alla emulgeringsmedel som finns hade de (tydligen...) räknat ut procentenheterna för varenda pålägg. 5 % cocktailtomat och 9 % romansallad fick jag bland annat i mig. Något för siffernörden att bita i.

tell me words tell me words

Ibland känns det som om livet bara är ett konstant sökande efter ord. Ord att beskriva allt med.

hundra kronor för femton minuter

Jag kunde inte hålla tyst. Det bultade inom mig. Verkligen bultade. Jag kan bara inte ljuga. Behövde inte ens det! Det hade räckt med att bara tiga. Eller gå på toa vid ett visst ögonblick. Jag behövde gå på toa. Det kunde varit ett helt befogat och omisstänksamt toabesök.

Jag åkte tåg. En liten fjuttsträcka som tar femton minuter innan jag skulle på nästa. Ett jättetåg som nästan var fullt. Det är lätt att smälta in i mängden. Det skulle varit jättelätt att smita undan. Att inte säga något. Att bara tiga!

- Nya resande? (Konduktören ser inte ens på mig. Hinner nästan gå förbi.)

- Ja. (JAAAAAAAA!!?? Varför säger jag ja???)

Jag kan inte bli konduktör. Det yrkesvalet är kört. Jag skulle aldrig kunna be någon komma med till ett litet rum på andra sidan av jättetåget för att kräva en hundralapp för att sedan skicka tillbaka denne till sin plats precis i tid för att upptäcka att man ska av. Det enda jag hann med. Att gå genom tåget fram och tillbaka. Bli av med hundra kronor.

Jag har alltid biljett. Jag hade tänkt betala nu också. Jag ville köpa en biljett i förväg. MEN det gick inte. Avsky Sj:s usla biljettautomater som funkar sämst när man behöver dem som mest!

Imorgon ska jag förbi resecentrum, sätta på min suraste, bittraste min (hm, jag kommer antagligen börja nervös-le så fort jag tar nummerlappen för jag har problem med att vara otrevlig med flit, utan flit går det bra, händer allt för ofta tyvärr, men man ska ha höga förväntningar!) och försöka kräva tillbaka ombordsavgiften. Den är jag värd tycker jag. Jag känner mig totalt förolämpad för att ha varit en sådan ärlig och hederlig kund!

Vissa saker alltså. Jag blir sur. Men det är väl inte hela världen? Nej.

Vet du?

Att du är som från en annan planet.

Det har hänt en del eller erkännanden

Helgens pinsamma ögonblick:

1. Kycklingformade könsorgan

- sades i fredags apropå dålig, klyschig möhippe-humor och vad som INTE skulle serveras som avslutningsmiddag på arrangemanget (vilket gick av stapeln igår och för övrigt var mycket lyckat!) Menade inte att vara riktigt så snuskig, menade tvärtom, kunde inte sluta fnissa efteråt och detta på ett fullsatt Sol&Ris. Som tur var var det fler i sällskapet som fnissade. I alla fall tre av fyra vad jag minns. Att vara den enda som fnissar åt sitt eget misslyckade skämt som råkade bli ett snuskskämt och inte kunna sluta hade varit ännu mer pinsamt. 12-åring-stämpeln hade för alltid kunnat svetsats in.

2. Nej, han är inte skåning. Han är från Båstad!

- skriknivå-konverserande på Platens dansgolv.

3. Fisa på film

- inga kommentarer.

4. Hardqurts

- musiktipsa en kompis om Ed Harcourt och chans-stava fetfel på efternamnet och få det att låta som ett heavy metal/dansband. Intressant tanke kanske?

Hej

Jag har saknat dig.

rest in peace 'cause I hope you're just resting

Min (min och min) kamera är kaputt.

Livlös.

DÖD.

Hädanfärd och bortgången.

But still.
A smile on his sweet face.
Fast det bero i och för sig på vilken linje man räknar som mun.
But still.

ROCKING YOUR SOUL

Well, jag kan ju lika gärna fortsätta med att leverera citat. När man väl börjat är det svårt att sluta. Ja, "...because it is a joy to find thoughts one might have, beautifully expressed with much authority by someone recognizably wiser than oneself " som Marlene Dietrich sa. Eller som Anatole France sa det, lite mer kort och koncist och frigigt "When a thing has been said and well said, have no scruple; take it and copy it!". I most sertinly will!

Mitt senaste favorit-citat är från Idol-Mattias (som jag valt att kalla honom. Aha, fyndigt nickname va? Va? Va? Han heter ju Mattias och är liksom me i idol...! Ja, jag kom på det helt själv). Hm, men inte för att han verkar säga det med särskilt mycket auktoritet eller smarthet och så men vackert så in i bänken blir det för han säger det på ett så nervöst, falsksjungande, sårbart och teddybjörns-liknande sätt. En sann poet i idol-historien:

"Det är utsidan som ger insidan en chans"

Men åh den här killen verkar ju bara vara världens finaste! Jag önskar honom all lycka till med låtskrivandet bortom idol-fronten eller i alla fall några groupies! Han gick ju tydligen inte vidare :(

Till alla er där ute som fått mer taktkänsla än bollkänsla

Ett citat heeelt i min smak! Helt. Enjoy.

Gamla godingar

När man är sjuk har man tid till att komma på saker som är bra här i livet som till exempel Agnetha, Björn, Benny och Anni-Frid =

Ge mig en t-shirt med den här snygga! (ovan) Då skulle jag bli glaaad!

Mer ABBA åt folket! Jag är hög och det är svårt att överdosera. Finns det en bättre drog?

Mer fjäll

fina fjällmark

vandrare

du vackra ren

Sylarna

en bra bit kvar till toppen

klättrar du så klättrar jag

uppe där, dumma dimma men annars väldigt, väldigt häftigt

Different names for the same face

Blip, blip here comes the facetransformer results:

jag som man (läskigt lik lillebror Emanuel tycker jag!) och jag à la Botticelli

tänk om jag var en mörkhyad afroperson eller en Modigliano-modell

tant vs babyface, vet ännu inte hur det blir om sextio år men baby-looken är inte så långt från verkligheten faktiskt!

Lite läskigt och bisarrt men kul. Om du ännu inte fått veta hur du skulle se ut som Manga eller ap-människa varsågod här :)

Ha överseende

Jag har inte bloggat mycket i sommar. Det kan vara så att jag hållt inne med så mycket att det nu bara exploderar i form av många inlägg under kort tid.

Nedan, mitt längsta inlägg någonsin och det handlar om huruvida jag ska skaffa en kalender eller inte!? Jag ber om ursäkt. Men som en annan bloggare en gång sa: helheten är ofta grå, detaljerna är desto roligare.

Alltså

Tankar: Hur kalenderberoende är jag egentligen? Var på campus Akademibokhandel igår. Jag gick dit för att titta på kalendrarna. Jag brukar annars alltid vid terminsstart norpa åt mig en gratiskalender från något av lärarfack-förbunden. Det är ju samma kalender som man kan köpa i bokhandeln men med annat omslag och lite reklam-blaj men framförallt: gratis :) Har i år inte lyckats komma över någon och efter sommarlovets jobbande då man känner sig lite extra rik tänkte jag att jag kunde kolla in de som säljs. Det brukar ju finnas många snygga!

Och det fanns det. Inte överdrivet snygga men lite snygga. Fräscha, inbundna, plastiga, tygiga, färgglada, mönstrade etcetera etcetera. Men framförallt vilket jag tidigare också tänkt på: dyra. Jag fattar inte att det kan vara så dyrt! Tillochmed de minsta i fickformat (och då menar jag litet, typ under decimetern i längd) kostar upp till sjuttio kronor!

Jag funderade igen på hur jag kunde komma över en gratiskalender. Spelar det så stor roll? Snygg eller gratis? Snygg eller gratis? Men i och för sig är en gratiskalender inte särskilt svår att piffa till om man bara är någorlunda kreativ. Men (nu varning för en nedrig 12-åring-kommentar jag ibland slänger te me) orka...?

Fick nog av konsumtionsbegär samt efterkommande ångest (ska jag lägga pengar på det här när jag kanske kan få en gratis? Det är dyrt eller är det dyrt? Finns det billigare? Borde jag ens känna ångest inför det här!? Hallå, det är fullkomligt normalt att köpa en kalender i bokhandeln! Men om jag kan få en gratis så kan jag ju köpa nåt annat mer vettigt för pengarna som till exempel snygga gem...).

Jag gick till studentreceptionen i L-huset för att fråga om något av lärarförbunden hängde där i krokarna. När receptionisten började prata om kontaktnummer och jag insåg genom att läsa namnskylten (så praktiskt det är med ovanliga namn ibland) att det var en väldigt lättsam typ jag tidigare pratat med på telefon i samband med min antagning erkände jag att jag bara var intresserad av att få tag på en gratiskalender. Fick inte mycket till hjälp förutom rådet att jag kunde slänga en blick på en anslagstavla som låg bortåt i en korridor.

Gick dit, gjorde det och fick veta att de hänger i F-huset men endast på tisdagförmiddagarna. De skulle va där för att svara på angelägna frågor om hur man söker jobb, löner, deras föreläsningar med mera men inte ett ord om de åtråvärda gratiskalendrarna. Det var måndag och jag visste att jag inte hade tid att gå förbi där dagen efter, idag alltså. Planera in det nästa vecka? Okej, hur desperat är jag egentligen? Men det skulle ju sitta fint med en gratis-kalender.

Kom fram till att jag skulle lägga det hela på is ett tag. Idag började jag tänka på i hur stort behov av en kalender jag är? Vad är det som jag måste ha den till som så många andra (läs framförallt killar och varför har vi så olika behov ibland? Det gör mig sur) klarar sig utan? Låter som om detta är ett av mitt livs stora frågor just nu. Och det kanske det är?? Hjälp!?

Mja men en kalender att bära med då man direkt på plats kan skriva in viktiga händelser på viktiga datum och liksom få en direkt översikt över sitt planerade liv är nog ändå ett gaaanska stort behov hos mig. Som den lappskrivande och lappbortslarvande människa jag är. Okej, jag ska skaffa en men om jag ska pröjsa för en eller lägga ner tid på att få tag på en gratis (åh gratis!) har jag ännu ej bestämt... Punkt slut.

Att förstå sig på seminarielitteraturen

Tankarna är på pina-colada-sola-o-bada-semester och då spelar det ingen roll hur många sne-kopierade och fula artikelsidor med borttappade ord här och där som man läser. Jag måste läsa om varannan sida för att hänga med i innehållet. Om det nu ens finns nåt... Har inte kommit fram till det än. Suck :(

Jag vill inte verka främlingsfientlig men apropå the hungarian rapper måste jag tillägga att jag har stora problem med att ta östeuropéer som bryter på engelska, på allvar (och de försöker uppenbarligen vara väldigt allvarliga! Frasen "Check this" som upprepas några gånger för mycket är ett tecken på det. Hohojaja). Speciellt när de sjunger "don't kill each other" och "stop your business, I pray for god" varvat med "yee come on" och "that's right" med ett uttal som låter som om personen i fråga nyss haft munnen full med nylagat brännhett potatismos så att tungan blivit bedövad och fått stora problem med att uttala vissa väsentliga vokaler. Konsekvenserna av detta blir mest gapskratt, "är det här seriöst?" och inte så mycket "nämen va hemskt det är me krig..." och "ååå va fint de sjunger om det, jag tror jag börjar böla vilken sekund nu".

F.O.T.C däremot vet PRECIS vad de gör, i minsta detalj misstänker jag, och det är störtkul. It makes my day. Håll dig borta från aporna nu. They got problems enough as it is.

För att lätta upp stämningen lite

And remember... this is serious issues!

Speak the hungarian rapper


and theeen... (mina nya favoriter)

Flight of the conchords

Sylarna

Jag har haft ett vråläkta vildmarksäventyr. Mitt nickname blev superwoman för en dag. Den alldeles egna, alldeles svenska fjällvärlden är underbar. Jag har inte upplevt den på det sättet förut. Knappt upplevt den alls. Det är storslaget. Nu vill jag ha en stuga bredvid ett berg med glaciär och kristallklart vatten i en porlande bäck.

Bergskammen på Sylarna och jag i dimman cirka 1500 meter över havet. Sten, sten och STEN. Överallt! Som en gigantiskt upphöjd stengata där uppe i himlen. Alltså... det va ganska supercoolt!

Ett smakprov av Norge. Det ser lite trickfilmat ut men no - it's the real thing baby.

Norge utan dimma. Vi "tittade förbi" där i några timmar... De få tillfällen som dimman lättade visade sig denna maffiga vy. Vi tog oss upp på Sylarna på den svenska sidan men gick ner på norska. Inte det smartaste vägvalet man gjort men... som om vi hade något riktigt val. Det tog cirka två timmar att bara ta sig ner för berget till Sylsjön som syns där.

Järngänget!!! Äntligen nere. På fel sida av berget i och för sig. Jag har aldrig i mitt liv längtat så mycket efter plan mark som då. Trodde aldrig jag skulle det heller. När vi va nere kunde jag inte fatta att vi faktiskt varit där uppe. På den här bilden ser berget så pluttigt ut!

Men de va de. Nu är det annat allvar. Terminstart, lite mer på riktigt idag, som är en intressant grej två gånger per år. Känner mig lite sugen på allt fast ändå inte. En sjuk kontrast till livet man levt i en vecka... Igår var känslorna helt bedövade. Inte alls sugen på något med fjällvandring. Eller egentligen definitivt sugen men verkligen inte nu snart. Idag när jag fick höra allt om terminens kurslitteratur, seminarier och exminationer har jag börjat längta tillbaka.