May my words walk you home safe and sound

Det är så mörkt nu. Dagens väder har gjort mig bedrövad. Måndagen var så underbart fin. Solen sken från första början. Den envisades med att tåra min ögon när jag väntade på bussen. Då var det ganska jobbigt men idag saknar jag det jättemycket. Igår när jag satt på bussen hem genom närkelandskapet lyste solen med sina sista guldiga kvällsstrålar. Jag har aldrig sett de bruna, plöjda åkrarna så vackra förut. Å ni skulle sett. Bruna, plöjda åkrar har fått en helt ny innebörd för mig nu. Busschauffören kisade och fällde ner solskyddet men jag njöt.

Idag. Atmosfären består av en enda kall, blöt och grådisig sörja.

Promenerade en bit ikväll. Det var tvunget. Höll på att kvävas av obehag av fortfarande okänd grannes rökdofter. Kvällsuteluften var i jämförelse underbar. Nu mår jag lite bättre.

Mina öron har hetsätit en låt i tre dagar nu. Den har gått på repeat minst tjugo gånger varje kväll. Det är sant. Så fort den tar slut tar känslan jag får av den också slut och det vill jag inte. Känner mig lite smått drogad faktiskt. Jag är lättpåverkad. Blir nästan grinig för den är så fin. Ja, jag är lättpåverkad. Texten. Soundet. Tempot. Dialekten. Namnet. Vackert. Geraldine. Jag tror jag ska gifta mig med en skotte i framtiden. Eller åtminstone bli kompis med en. En som sjunger "Aj will bii the aingel on yåår schouldöe".