Mää. Dåliga nyheter. Idag fick jag hål i strumpan. En bra strumpa dessutom. Vad gäller färg, framförallt färg (mörklila), och passform. Skulle inte kalla det en favoritstrumpa precis men en av dem som tillhör mycket-bra-strumpor-högen av strumpor. Hade hellre förlorat en från inte-så-snygga-men-funkar-drösen eller obekväma-tubsockor-jag-fått-av-mormor-som-typ-aldrig-används-packet. Att det senaste inte inträffade kan, hm, kanske bero på just det att de typ aldrig används. Sicken otur. Jag har efter inspekterande bestämt mig för att inte laga hålet eftersom det dels känns som tidsslöseri då strumpan redan är nött på ett flertal andra utsatta områden och säkerligen snart i samband med användning frambringar fler hål OCH dels är det tråkigt (kanske pga dagens mood). Nej, den är bortom all räddning nu, strumpan. I alla fall som strumpa. Kanske den återuppstår som något annat i framtiden. Till exempel öronmuff. Fråga mig inte hur det skulle gå till men jag skulle bli glad över ett par. Möjligtvis lila.
Dessutom. Min äkta och enda melaminplastskål från typ 60-talet sprack idag! Jag vet inte ens hur det gick till! Ena sekunden var den hur hel som helst och hade jordnötsringarsmulor i sig som inte läckte ut och andra sekunden stod den i diskhon och var sprucken när jag skulle börja diska den. Skålen är jätteorange och först tyckte jag inte alls om det men med åren har den liksom växt till sig känslomässigt för mig och ja, såå nedrans typiskt att den skulle gå sönder just nu när jag börjat gilla den så mycket (vilket jag typ kom fram till idag) och kanske just gillar den för att jag inte gillade den från början utan att det var som en process att komma dit eller hit kanske man ska säga, vilket gjorde det starkare, mer värdefullt på något sätt, hela alltet, något, eehh... Korta meningar och jag verkar visst svårt. Isberg, isberg! Sallad? Nej! Ja, i alla fall. Jag kommer inte ihåg exakt var ifrån skålen härstammar men från "hemma" någonstans. Mammas kök alternativt mormors eller någon annan släktings kök. Det kändes fint. Nu har jag börjat fantisera om hur idylliskt det skulle vara att fått haft den där skålen hela livet. Så hemtrevlig tanke på något sätt. Så tänkte jag inte innan den sprack. Man vet helt enkelt inte vad man har förrän man förlorar det. Du jobbiga insikt.
2 kommentarer:
Haha, förlåt att jag skrattar när innehållet är så sorgligt, men du skriver så kul (gör inte för mycket isbergsövningar, tycker jag). Och du hittar de här små sakerna som man inte så ofta läser om. Du har dessutom ofta så himla rätt! :)
Å men så trevligt att få höra!
Skicka en kommentar